cissiforsberg

Dags för en djupdykning i mig själv och visst gör jag det bäst genom att skriva. Så ni får välja själva om ni orkar läsa.

 

Jag är en ganska lättsam person att lära känna, om jag själv vill. Ser jag däremot ingen vits med att lära känna någon så är jag sådär lagomt trevlig..snudd på bitchig faktiskt. Så vänner har jag inga problem med att skaffa, iaf såna ytliga "facebook/prata med på krogen" vänner. Sen finns det inte många jag faktiskt öppnar mig för, alltså på riktigt. 

 

Sen att falla för någon har jag ganska lätt för, jag är kär i att vara kär. Det är ingen hemlighet. Och har personen jag tycker om några problem så kommer "mamma" sidan in och vill laga, plåstra om.

 

Jag skulle inte säga att jag älskar någon så lätt, men jag blir lätt kär. Speciellt i den sits jag sitter i nu.. precis gått ur ett förhållande. Känner mig ensam och vill ha bekräftelse. Vem vill inte ha det? Det är nog en av mina nackdelar - det tar tid för mig att stå på egna ben igen. Även fast det kan framstå som att jag har allt under kontroll så snurrar tankarna som i en tornado. Om jag då hittar någon som får tiden att stå stilla, om så för några timmar, så fäster jag mig själv ganska fort vid den personen. Mest för att slippa ställa mig på det andra benet. Jag vill luta mig emot någon som inte vet någonting om mitt struliga inre. En plats för lugn, lycka, bekräftelse. Så nu kan ni ju fråga er själva vem som väljer kaos framför lugn? Självklart vill man gå in i den här bubblan så ofta man bara kan.

 

Nu står jag här på egna ben, lutar mig inte emot någon även fast jag gärna skulle vilja. Jag vet att jag klarar mig ensam, att jag kan må väldigt bra på egen hand. Men jag vet inte riktigt om jag vill de än. Jag vill ha den här bubblan en liten stund till.. 

 

Framför allt vill jag känna att någon tänker på mig, på hur min dag varit. Någon som ägnar en tanke åt mig. Någon som tar sig tid för mig. Det krävs inte mycket alls för att få mig att må bra. Få mig att le. Och det fick du.

 

Jag skrev igår om ärlighet, mestadelsv pga att jag var arg, besviken och ledsen. Men det ligger sanning i det också, det finns så många oärliga människor runt omkring mig. Många som jag aldrig trodde skulle ljuga. Jag tycker verkligen att lögner är så onödiga. Jag har själv använt mig av dom och det har aldrig slutat bra.

 

Men nu står jag här, ensam i min tornado. Jag mår bra, det har jag intalat mig själv. Men vem mår egentligen bra efter ett avslut? Efter att man helt plötsligt ska bo själv i ett hus, lägga drömmen om barn på hyllan. Planera om hela livet igen.. Men jag mår bra. Jag kanske skjuter på det, skjuter på ilskan, sorgen, känslorna. Det enda jag är helt säker på är att jag gjort rätt val. Dels för ett år sedan när jag gav förhållandet en till chans - för nu har jag iaf provat en gång till och insett att det inte fungerar. Och dels för att jag förmodligen lärt mig något av detta år också. Sen att jag bor i ett underbart hus med två mysiga katter gör ju också att allt känns värt det.

 

Nu är allt över, igen. Jag är starkare än förra gången. Jag är mer säker på vad jag faktiskt vill ha. Nu är jag kräsen och tänker inte "ta det jag får". Men just nu vill jag bara leva, göra det jag känner för och ta dagen som den kommer. Sen är det fritt fram att ha åsikter om det. 

 

Nu ska jag sova, flyga upp ur sängen imorgon (efter 30min snooze) och åka till jobbet som jag älskar.