cissiforsberg

Mitt jobb handlar om att ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva. Det finns olika "grader". De som inte kan ta på sig strumporna själva, de som behöver hjälpa att gå på toaletten, de som inte ens kan kliva upp ur sängen. Dessa personer är mitt ansvar, dom är beroende av att jag kan göra mitt jobb. Antingen så behöver dom min hjälp, mitt stöd eller bara en lite pratstund för att förgylla deras dag.

 

Detta är mitt jobb.

 

Ibland avslutas vården på avdelningen, tex om personen blivit bättre och inte längre behöver direkt vård. Då får dom åka hem och jag önskar dom lycka till.

 

Ibland dör personen. Personen som är mitt ansvar. Personen som jag tagit hand om är inte längre inräknad i mitt jobb för att det kommer snart en ny.

 

Där kommer mitt avslut. Men anhörigas början. Oavsett om det är en pappa, son eller syster som går bort. För mig är det en person som under en tid behövde mig på något vis, för någon annan är det en älskad familjemedlem eller vän. 

 

Jag älskar mitt jobb och jag älskar att ta hand om människor på olika sätt. De som känner mig tycker oftast att jag tar på mig för mycket. Det är möjligt att jag ofta bär på andras problem och själv mår dåligt över det men jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag har den egenskapen, jag är sån. Jag kommer aldrig sluta känna. Jag kommer aldrig vänja mig vid att någon dör. Jag kommer alltid känna sorg och smärta. Precis som att jag alltid kommer känna glädje och kärlek.

 

Jag kommer alltid känna någon typ av sorg vid mitt avslut och deras början..