cissiforsberg

Vad gör man när ingen lyssnar?

Publicerad 2015-03-25 23:41:40 i Allmänt,

Jag gick för några veckor sedan med i en Facebookgrupp som heter "Endometrios". Där hittade jag många andra tjejer som lider av samma sjukdom som mig. För att vara mer precis så är vi just nu 999 medlemmar.
 
I en annan grupp som heter "EndometrioSisters" är vi 6440 medlemmar utspridda runt om i världen. En annan sida heter "Endometriosis Awareness" och har 12 930 gilla markeringar.
 
Alla med samma problem bara olika nivåer.
 
Efter att ha läst en hel del inlägg och kommentarer så kan jag kalla mig själv lyckligt lottad. Jag har nämligen små problem (just nu) jämför med många andra av de som skirver där. Många har opererat bort livmodern, äggstockar, äggledare. Många kan inte få barn. Andra har massiva problem men får absolut ingen hjälp.
 
Det återkommande problemet är: Ingen lyssnar på mig. Ingen tror på mig. Ingen vill hjälpa mig.
 
På 1177 står det att symptomen är följande:

Vanliga symtom

När man har endometrios är det vanligt att man har ont i nedre delen av magen och diarré eller förstoppning när man har mens. Andra symtom kan vara att man får

  • ont vid samlag
  • ont när man kissar eller bajsar
  • urinträngningar
  • svårt att bli gravid.
Dessa symtom är återkommande när jag läser alla inlägg på facebook. Vissa värre än andra. Men i princip alla har samma problem. Hur kan det då vara så svårt för läkare att misstänka detta? Undviks misstanke om Endometrios pga vad som krävs för att fastställa diagnosen? Dvs en titthålsoperation. Är det för mycket jobb?
 
Vi vet alla att det är långa väntetider på allt inom sjukvården men ska vi tjejer med misstanken av Endo tvingas leva i ovisshet pga det?
 
I 6år sökte jag hjälp på Sundsvalls Sjukhus. Jag var 17år gammal första gången. Jag gjorde min första gynundersökning på akutmottaningen efter att mitt första riktiga smärtanfall slagit till. Det var en manlig läkare som tyckte att han såg något på ultraljudet. Fick en remiss till kvinnokliniken.
 
På kvinnokliniken fick jag träffa två olika läkare varav den enda sa att min smärta berodde på att jag var underviktig (165cm lång och 50kg) medan den andra läkaren sa "Du är ju smal men jag ser på din mamma vart du fått det ifrån". 36prover senare får jag hem ett brev - "Dina prover ser normala ut. Du är underviktig". Och med det brevet var det klart.
 
Nästa steg var att gå till Vårdcentralen (ett steg bakåt) i hopp om att de kanske kunde hjälpa mig. Beskrev mina problem för vår familjeläkare som skrev ut "Papaverin recip" som är kramlösande. Mina kramper i magen förbättrades när jag tog denna medicin - Iaf ett år framåt.
 
Vinter 2013 träffade jag min pojkvän och då började problemen eskalera. PR fungerade inte längre så kramperna höll i sig. Blödde kraftigt vid sex, smärtor, kramper osv. Satt på toaletten oftare än jag blinkade, UVI (trodde jag) konstant. Jobbade då på en Vårdcentral och tog alla prover som gick att ta - Inget onormalt. Gynundersökningar visade ingenting. Pratade med massor av olika läkare men ingen hade den blekaste aning om vad som fick mig att må så dåligt.
 
Juni 2013 sökte jag upp en privatläkare som egentligen hjälpte par som inte kunde få barn själva. Jag ringde dit, berättade om mina problem och fick en tid veckan efter.
 
Torbjörn Fryklund är mannen som räddade mitt liv. Vi pratade en kort stund, gjorde en ultraljudsundersökning och 15min senare sa han "Du lider av Endometrios och PCO, jag kan inte fastställa Endo förrän efter en titthållsoperation men med tanke på dina symtom så är det de du har". Hans förslag var att behandla med hormonspiral och p-piller, alltså stoppa hela proceduren. Sagt och gjort. 3 månader senare efter blödningar och smärtor så är jag nästan helt smärtfri till vardags. Samlag är fortfarande ett problem.
 
Nyligen träffade jag är sjuksköterska här i Oslo som sa att smärtor vid sex är inte normalt, inte ens när du har Endo. Gå till en läkare och gör ytterligare en utredning. Min tanke har nämligen varit att sålänge jag är smärtfri för det mesta och kan gå till jobbet så får jag leva med att ha mindre sex eller helt enkelt avstå helt.
 
Nu har jag fått en fast läkare här och ska boka mitt första besök nästa vecka. Jag hoppas att han kan hjälpa mig att kunna njuta av sex igen samt få göra en op så jag får veta 100% säkert att det är Endometrios.
 
Men allt stannar inte här. Kommer jag få egna barn? Finns det någon som kan svara på det?
 
Av det jag läst så är chansen att få barn större ju yngre jag är. Efter 25 blir det svårare och svårare. När jag försöker prata om min oro att inte få egna barn med vänner och familj så får jag bara till svar "Du är ung, det behöver du inte oroa dig för". Men det är precis det jag för, oroar mig. Jag tänker på det varje dag, drömmer om det varje natt. Ingen tar min oro på allvar. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag mår dåligt över det, fruktansvärt dåligt. Jag ser mina vänner skaffa barn, bekanta på facebook. Tänk om jag aldrig kommer få uppleva det för att jag väntade för länge?
 
Så många frågor och så få svar..

Med blandade känslor..

Publicerad 2015-03-18 16:27:33 i Allmänt,

..är jag tillbaka i Oslo efter en helg av överraskningar i Sundsvall. Bestämde mig förra tisdagen för att åka hem och överrska alla och med lite flyt och en 14timmars bussresa landande jag i Sundsvall på fredagkväll.
 
Käkade lite mat med Mårten, Kiki och Frazze sen åkte jag hem till älskade mor och far, som var väldigt chockade när jag helt plötligt var 80mil närmare dom!
 
Helgen har spenderats med fina vänner och även en väldigt spciell person i mitt liv. Har även hunnit med att träffa min finaste skatt Tjorven några timmar. Det är lika underbart varje gång jag träffar henne och lika jobbigt att åka ifrån henne.. men hon har det så bra hos Anette så jag kan iaf vara glad för det :)
 
Många av er som läser här vet vad jag gått igenom det senaste året, mycket drama pga mitt ex och mycket smärta orsakad av samma person. Det har minst sagt varit ett tufft år, ingen tvekan om den saken. 
 
Jag tror att det som varit jobbigast är att ge någon så många chanser och varje gång gå på varje nit. Varför fortsätter man vara så blåögd? 
 
Mycket har iaf hänt den här helgen, många lögner som kommit fram. Alla kort har lagts på bordet. Och framförallt ett stort steg har tagits i rätt riktning. Jag säger inte att det innebär guld och gröna skogar från och med nu, många gropar kommer passera längs vägen men jag tror det iaf är på rätt väg.
 
Just nu är jag väldigt kluven gällande allt, vart jag bor osv.. Jobbet trivs jag super bra med och vill absolut inte lämna.. men nu finns det något som lockar hemma i Sundsvall också.. både jobbmässigt och känslomässigt.
 
Jag får nog ta mig en funderare och eftersom jag tror på ödet så låter jag det lösa saken åt mig :)
 
Tack för en underbar helg alla inblandade!
 

En saknad vän

Publicerad 2015-03-05 01:11:37 i Allmänt,

Dagen (onsdag) spenderade jag helt ledig från jobb och ansvar. Fixade naglarna, träffade vänner och bara hade en bra dag i solen. Många minuter gick åt till att tänka på vad Sandra gjort om hon fortfarande var vid liv. Hon skulle fyllt 25år idag. Jag kan inte beskriva hur det känns att aldrig träffa denna fantastiskt underbara människa igen. För mig är hon bara nånstans ute i världen och är lika galen som hon alltid var. Att jag aldrig kommer träffa henne igen är ofattbart. Att livet går vidare trots att vi förlorar människor i vår närhet är något vi inte kan förhindra. Att jag var glad idag och njöt av mitt liv ger mig dåligt samvete för att hon inte längre finns. Att hon inte får uppleva kärlek, lycka och allt annat som livet erbjuder. Men jag vet att hon har det bra vart hon än är och rockar den världen hon lever i.
 
Jag är tacksam för allt jag fick uppleva med dig Sandra och jag hoppas vi ses en vacker dag.
Grattis på födelsedagen!
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela